UNIKABOXEN - Kyrkans uppdelning 1054

När Konstantin på 300-talet flyttade, eller flydde, med makten österut och skapade en ny centralort genom uppförandet av Konstantinopel förändrades inte bara den profana, Kejserliga makten, utan hela maktbalansen inklusive kontrollen över den nya statsreligionen försköts. När sedan imperiet i slutet av samma århundrade delades upp i en västlig och en östlig del ökade obalansen och de olika politiska förutsättningar skapade skillnader i hur den andliga makten utvecklades. Det statliga inflytandet och den politiska makten var alltid viktigast oavsett om det gällde Påven i Rom eller Patriarken i Konstantinopel, trots att fokus i olika historiska analyser ofta hamnar på tolkningsfrågor gällande utövandet av Kristendomen.

Hagia Sofia, Konstantinopel (Istanbul) invigd 537. Foto: Tommy Sörstrand

I Konstantinopel fanns Kejsaren och Patriarken, som gemensamt kunde styra riket uppdelat mellan kyrka och stat. I Rom såg förutsättningarna lite annorlunda ut. Den statliga makten var till en början beroende av Kejsaren i Konstantinopel och sköttes lokalt av mer eller mindre Kejsartrogna Kungar. Uppdelningen av imperiet och senare upplösningen av det Västromerska riket skapade tidigt ambitioner hos Påvar i Rom att inte bara kontrollera kyrkan utan även staten, oavsett etikett på profan ledare. Skillnaderna i förutsättningarna och behovet av att kunna gå sin egen väg ökade över tid och resulterade tillslut i det som benämns som Den stora schismen 1054.

2010 beskrev Staffan Ljungman, präst från Osby, på den kristna nättidningen tilliv.se vad som hände den där dagen i Konstantinopel 1054.

Efter kyrkomötet i Nicea år 325 sammankallades ytterligare sex ekumeniska koncilier (kyrkomöten), det sista i Nicea år 787. Vid dessa tog man avstånd från villoläror och ”den sanna tron” formulerades. Kulturella, nationella och politiska skillnader bidrog dock till att kyrkorna i öst och väst utvecklades på olika sätt. År 1054 kom ”den stora schismen”. Vad innebar den och vilka blev konsekvenserna?

Interiör Hagia Sofia. Foto: Tommy Sörstrand

Konstantinopel 1054

Kardinal Humbertus är rasande. Han har fått påve Leos uppdrag att resa ända till Konstantinopel – och vilket mottagande!

Det där våpet till patriark borde veta sin plats när själva Rom låter sig representeras här. I stället har han mage att komma med den ena beskyllningen efter den andra mot den heliga romerska Kyrkan. Måttet blev rågat när patriarken Kerularios hetsade den unga bulgariska kyrkan mot Rom och anklagade påven själv för kätteri! Nu går kardinalen raka vägen till Hagia Sofia, Österns förnämsta kyrka, en gång byggd av kejsar Konstantin själv. Han går med sitt romerska följe upp till högaltaret och placerar där bannlysningsbullan han fått från påven.

Förskräckta präster ilar ut från kyrkan, och snart är den förfärliga nyheten ute i hela Konstantinopel. Folket går hotfullt emot kardinalen och hans män, så att de nesligen måste fly från staden. Patriarken Kerularios talar till folket:

– I dag har den heliga ortodoxa tron blivit smädad. Den vargen Humbertus har burit förödelsens styggelse in i det allra heligaste. I denna stund lyser jag påven och Roms kyrka i bann. Snart kommer vi att sammankalla en synod som skall stadfästa detta beslut.

DETTA VAR DEN UTLÖSANDE HÄNDELSEN bakom ”Den stora schismen” år 1054, den första varaktiga splittringen i Kyrkans historia. I tusen år hade kristenheten varit en och odelad, frånsett avvisandet av en del mindre sekter. Nu uppstod en söndring som bestått i tusen år. Man frestas citera Kipling: ”Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två.” Nu var det förstås betydligt mer som låg bakom schismen än händelserna i Konstantinopel 1054. I minst ett par hundra år hade det knakat i fogarna. Bakgrunden står att finna i den politiska händelseutvecklingen.

I SLUTET AV 200-TALET hade det väldiga romerska riket blivit delat. När sedan Västrom föll i barbarernas händer på 400-talet flyttades centrum till det östromerska riket med Konstantinopel som blomstrande huvudstad. I Väst var endast påvedömet intakt, och i frånvaro av kejsare kom i stället påvarna att skaffa sig politisk makt. I Öst fanns kejsardömet kvar. Motsättningen mellan kyrka och stat uteblev för det mesta, eftersom kejsaren stod för en kristen tro och patriarken inte alls hade samma politiska anspråk som påven i Rom. Detta gjorde att en kulturell skillnad mellan öst och väst växte sig allt starkare.

PÅ 800-TALET DYKER EN MAN vid namn Photios upp på den konstantinopolitanska scenen. Han var från början överste i den kejserliga livvakten, men blev plötsligt vald till kyrkans patriark. Från att ha varit lekman fick han på fem dagar alla vigningar som behövdes. Han var en from och högt bildad man, ett universalgeni som filosof, teolog, diktare, matematiker och läkare. Denne patriark sammankallade år 867 en synod för den östliga kyrkan, och redan denna synod bannlyste den dåvarande påven. Anledningen var att den romerska kyrkan kommit med ”innovationer” som inte tillhörde den ortodoxa (= renläriga) kristna tron. Den gången blev det ingen varaktig splittring, men då banades i alla fall den väg som skulle leda till schismen ett par århundraden senare.

VILKA KONFLIKTPUNKTER var det då som fick ett så förödande resultat?
Vi listar de viktigaste.

Påvens primat. Östkyrkan har alltid byggt på kollegialitetsprincipen mellan de urgamla patriarksätena Konstantinopel, Antiokia, Alexandria, Jerusalem och Rom. Man kan erkänna Rom som ”primus inter pares”, den främste men inte den ende ledaren för Kyrkan. Påven är inte ofelbar. De enda ofelbara lärodefinitionerna är de som utgår från ekumeniska koncilier.

Filioque. I vår nicenska trosbekännelse står det i tredje artikeln att Anden ”utgår av Fadern och Sonen” (filioque på latin). De orden är ett senare tillägg, tillkommet i striden mot arianismen i Spanien på 500-talet. De ortodoxa hävdar att ändringar aldrig får göras i Kyrkans bekännelse. Dessutom är filioque teologiskt felaktigt. Både Sonen och Anden utgår från Fadern och är sinsemellan jämställda. Med filioque blir Anden underordnad Sonen. Att Jesus Kristus sänder ut Anden (Joh. 15:26) är en annan sak – detta sker i tiden, och inte före all tid.

Osyrat bröd. Sedan fornkyrkans tid använde man vanligt jäst bröd i nattvarden. I Rom började man på medel tiden använda osyrat bröd. Receptet på bröd kan inte vara avgörande för sakramentet, säger de ortodoxa.

SENARE HAR DET TILLKOMMIT nya konfliktpunkter: prästernas celibat, Marie obefläckade avlelse och hennes himmelsfärd, dop genom begjutning i stället för nedsänkning. Sådant gör att schismen aldrig kunnat övervinnas under de senaste tusen åren. Det ömsesidiga bannet har däremot äntligen upphävts av påven och patriarken 1965. I dag kan man nog säga att öst och väst på Europas kyrkokarta ändå står varandra närmare än nord och syd.

Fasadutsmyckning på katedralen i Taragona och den Grekisk ortodoxa katedralen i Varna, Bulgarien. Foto: Tommy Sörstrand.

Så här beskriver Tilda Tekkeden skillnader mellan öst och väst i sin C-uppsats från 2008.
Religionsvetenskap Kalmar Högskola

Enligt Zernov* har den ortodoxa och den katolska kyrkan alltid skyllt på varandra för att deras enhet splittrades. Den ortodoxa kyrkan anklagar den katolska kyrkan för högmod, stolthet och att de har förvrängt sin tro genom skadliga ändringar och därmed tagit avstånd från fornkyrkans sunda tradition. Den katolska kyrkan har svarat med att beskylla den ortodoxa kyrkan för att alltid ha underkastat sig världslig makt istället för att gå in under påvens ledarskap, vilket de anser vara opassande.

Den ortodoxa kyrkan har inte en central organisation med en kyrkofurste som ensam styr hela organisationen. En motsvarighet för den katolska kyrkans påve finns alltså inte i den ortodoxa kyrkan. Den ortodoxa kyrkans decentraliserade system där varje lokal kyrka är självständig gör det lätt för kyrkorna att anpassas till olika förhållanden. Patriarken av Konstantinopel har fått en hedersställning bland ortodoxa efter splittringen med katolicismen, men han har inte rätt att blanda sig i kyrkornas egna angelägenheter.

Interiör från den Grekisk ortodoxa katedralen i Varna, Bulgarien. Foto: Tommy Sörstrand

Den ortodoxa kyrkans organisation består av patriarker och metropoliter som alla, med tanke på gudomlig rätt, är likställda. Detta innebär att alla biskopar inklusive patriarken, som också är biskop, är gudomligt utvalda för att undervisa i tron. Patriarken som har den högsta positionen bland biskoparna har inga befogenheter att ensam ta beslut när tvister uppstår i de olika stiften, utan varje biskop har lika rätt att uttrycka sin åsikt och besluten tas gemensamt.

Påven betraktas av den ortodoxa kyrkan som en biskop och han har den främsta hedersplatsen men hans auktoritet som inom den romersk-katolska kyrkan slutgiltigt fastslogs år 1870 accepteras inte. Den ortodoxa kyrkan anser att påven har förvandlats till en överhöghet i frågor om makt och rättsskipning vilket de är starka motståndare till. Även om den ortodoxa kyrkan, precis som den katolska kyrkan, anser att Paulus och Petrus är de främsta av apostlarna anser de inte att påven är apostlarnas enda efterföljare. Alla biskopar är Paulus och Petrus efterföljare enligt den ortodoxa kyrkan. Påven betraktas av den ortodoxa kyrkan som den främste biskopen i kyrkan men han är inte någon ’överhöghet’ utan den främste av jämlikar.

Roms biskopssäte anses av Rom vara det enda betydelsefulla biskopssäte som var apostoliskt grundad. Den katolska kyrkan ser kyrkan mer som Påvens monarki än som en gemenskap av jämlikar. Påvedömet var ansvarigt för att romarrikets andliga och politiska liv skulle vara stabilt. I början utgick påvens befallningar till hans egna underlydande i Rom och så länge han höll sig till det var det inte något problem för Konstantinopel. Så fort påven ställde krav på makt utanför Rom och började ge befallningar åt andra världsliga regenter stötte han på motstånd från de grekiska patriarkerna. Påven såg detta som hans rätt och ofelbarheten betraktade han som sitt eget privilegium.

Den ortodoxa kyrkan anser att påven är den främste av jämlikar, men inget mer. Han har ingen rätt att ta slutliga beslut gällande olika trosfrågor, utan detta var biskoparnas uppgift i kyrkomötena enligt den ortodoxa kyrkan.

Mosaik med Kristus, Konstantin IX Monomachus och Kejsarinnan Zoe i det södra galleriet Hagia Sofia. Originalmosaiken
daterad till 1028. Kejsarinnan Zoe gifte sig tre gånger varför mosiken ändrades lika många gånger.
Slutligen inför bröllopet med Konstantin IV 1042. Foto: Tommy Sörstrand

Kejsaren Konstantin IX, som var verksam år 1042-1055, hoppades på att påven skulle återupprätta freden och samhörigheten mellan Rom och Konstantinopel så han sände sina legater med många gåvor till Rom, enligt Zernov*. Konstantin IX menade att det som hänt bara var en tillfällighet. Hans hopp om fred mellan Konstantinopel och Rom hindrades dock med framgång av Normanderna som var fast beslutna att förhindra de två städerna från att försonas. Normanderna som var i full fart att erövra land runtomkring Rom, som till exempel Sicilien, började nu även angripa landområden kring Konstantinopel. Under tvåhundra år lades olika förslag fram och hel del förhandlingar pågick mellan Konstantinopel och Rom. Samtidigt som förhandlingar pågick försökte Normanderna förhindra försoningen. Den slutliga brytningen mellan Konstantinopel och Rom uppstod efter korsfararnas ankomst till Konstantinopel år 1204.

Enligt Zernov* trodde korsfararna att kristendomen kunde spridas genom korstågen och han påstår att uppfattningen, att det både var tillåtet och rekommenderat i den kristna läran att plundra, pina och mörda människor, rådde bland korsfararna. Den ortodoxa kyrkan i och runt omkring Konstantinopel fruktade det värsta när de fick kännedom om korstågen som var på väg. Kristna inom den ortodoxa kyrkan runt omkring Konstantinopel blev under korstågen behandlade som om de bekände sig till en främmande religion och de fick lida medan korsfararna försökte omvända dem till romersk-katolska kyrkan.

Den 13 april 1204 kom den avgörande splittringen mellan Konstantinopel och Rom då Konstantinopel plundrades. Detta skedde under det fjärde korståget och det slutade med att korsfararna upprättade då ett latinskt kungadöme i Konstantinopel. Även om detta kungadöme upphörde redan år 1261 var splittringen av kyrkans enhet ett faktum.

Jag har valt endast en liten del av uppsatsen och rensat den från hänvisningar. Huvudsakliga källor till de valda delarna framgår nedan. Vill du ta del av hela uppsatsen finns den här

*Zernov, Nicolas, 1955, Den ortodoxa kyrkan – med särskild hänsyn till den ryska kyrkan och dess förhållande till Nordens kyrkor, Örebro: Johnson Hill AB

Nicolas Zernov är ortodox teolog och lektor.

Ware, Kallistos, 2000, Den ortodoxa kyrkan, översättning av: Gunborg von Schantz, Bjärnum: TA-tryck

Kallistos Ware blev prästvigd och munk år 1966 efter att ha varit kristen ortodox i åtta år. Han har varit både universitetslektor med särskild inriktning mot österländsk ortodoxi och själavårdare för den grekiska församlingen i Oxford sedan 1966. Han blev titulärbiskop av Diokleia och biträdande biskop i det ortodoxa ärkestiftet av Thyateria och Storbritannien 1982.

Efter splittringen

Skillnaden mellan de två kyrkorna ökade efter den totala splittringen 1261. Inte så mycket i utövandet av Kristendomen och skillnad i tolkning utan snarare i ambitionsnivå och vilken roll kyrkan och kyrkans män skulle ha i världen. Genom delningen av det Romerska imperiet och Västroms uppdelning i självständiga stater var det inte så konstigt att Påvemaktens ambition var att styra dessa stater för att behålla de förmåner och makt över hela regionen som tidigare varit möjligt genom den gemensamma Kejsaren. Det skulle visa sig bli svårare än vad man först trött. Länge hade man kontroll över stora delar av den västliga delen av Europa genom det Tysk-Romerska riket, men snart skulle andra aktörer ge sig till känna för att kräva sin del av kakan.

Santiago de Compostela, Spanien. Foto: Tommy Sörstrand

Filip IV utmanar Påven

I början av 1300-talet krävde kung Filip IV av Frankrike att de inhemska katolska biskoparna skulle betala tribut, en extra skatt. Detta hade tidigare skett på frivillig basis, men nu ville kungen tvinga fram en skattereform. Traditionellt hade Påvekyrkan varit skattebefriad. Protesterna från Påve Bonifatius VIII lät inte vänta på sig, utan 1302 utfärdade han en bulla, Unam sanctam, mot detta världsliga krav. I denna hävdade han sin och den Katolska kyrkans andliga överhöghet över furstarna.

Filip IV ignorerade denna bulla med stöd av det franska prästerskapet, och beskattade kyrkan i alla fall. Bonifatius VIII svarade med att bannlysa Kungen, som i sin tur kontrade med att 1303 låta tillfångata den 68-årige Påven. Han befriades snart, men dog samma år och i hans ställe valdes en fransman till Påve. Hans plats på tronen varade inte mer än ett år, varefter Kungen valde en ny Påve, Clemens V, som på Filips initiativ 1309 slog sig ned i Avignon i Frankrike istället för i Rom. Där kom följande Påvar, samtliga fransmän, att residera fram till 1377 under starkt inflytande av den franska kungamakten. Perioden brukar kallas för Påvarnas babyloniska fångenskap. En av många som försökte förmå Påven att flytta tillbaka till Rom och Kyrkostaten var svenskan Birgitta, den sedermera Heliga Birgitta. Hon hann emellertid avlida innan det förverkligades.

Filips åtgärder slutade inte med detta. När han hade kontrollen över den påvliga förvaltningsapparaten använde han sig av sin makt för att även lägga beslag på tempelherrarnas ansenliga förmögenhet.

Det var nu inte bara detta som försvagade kyrkan; det finns fler faktorer bakom nedgången. Korstågen hade misslyckats och det innebar en väsentlig prestigeförlust för kyrkan och Påvemakten. Andra anledningar till sänkt anseende var det moraliska och kunskapsmässiga förfallet inom den kyrkliga organisationen och den paranoida kampen mot kättare och Inkvisitionen som förmörkade hela medeltiden och skapade en hopplöshet i en tid då folken mer än någonsin behövde själavård och något att tro på. Istället sökte man tröst på annat håll och den västerländska kyrkan blev mer och mer ifrågasatt. Renässans och upplysning blir ledstjärnor som kyrkan till en början avfärdar som kätterska påfund och villfarelser, men som skulle komma att helt ta över den västerländska världsåskådningen.

Västliga schismen

1377 återvände Påven till Rom, men dog året därpå. Då valdes en ny påve i Rom, men parallellt med det även en i Avignon. Under den stora Västliga schismen 1378-1417 fanns alltså två påvar. 1409 försökte man genom ett kyrkomöte i Pisa lösa schismen genom att avsätta bägge Påvarna och istället välja en ny. De två tidigare vägrade dock att finna sig i detta och plötsligt hade kyrkan tre påvar. Schismen löstes 1417, men den internationella och västligt övergripande Påvemakten var allvarligt naggad i kanten. Redan under schismen hade de nationellt avgränsade Katolska kyrkorna närmat sig respektive kungamakt och där söka sig en plats i maktens boning. Detta var starten på det som skulle bli ytterligare uppdelningar av den västerländska kyrkan under reformationen och som den Westfaliska freden 1648 cementerade efter det 30-åriga kriget.

St Peterskyrkan, Rom påbörjad 1506 och invigd 1626. Foto: Patrick Landy Wikipedia

Trots alla motgångar, dåligt ledarskap och förbrytelser har Påven och den Romersk Katolska kyrkan överlevt och är det största Kristna samfundet med 1,2 miljarder medlemmar.